Många lysande och briljanta inlägga har gjorts. Några som kan nämnas i mängden är: Mark Klamberg, Henrik Alexandersson, Oscar Schwarz, Per Ankersjö, Magnus Andersson, Rosetta Sten och många fler.
Få har ställt sig frågan hur kunde det bli så här. En av förklaringarna tycker jag verkar ligga i att den representativa demokratin har devalverats kraftigt sedan slutet på 1960 talet. Enligt SCB var antalet medlemmar i de politiska partierna 13% av befolkningen 1968. År 2000 hade denna siffra sjunkit till 7% av befolkningen över 16 år. Enligt siffror som Svt publicerade i maj har denna utveckling fortsatt. 2007 var siffran enligt Svt nere i 3,9%.
Om utvecklingen fortsätter lämnar den siste centerpartisten partiet år 2015. Den siste socialdemokraten stänger dörren 2016. Folkpartisterna stänger 2024 och år 2021 har den siste moderaten lämnat partiet.
Så blir det naturligtvis inte. Medlemsminskningen kommer att plana ut på en låg nivå. Däremot händer det något med den representativa demokratin. Om partierna representerar 13% av befolkningen finns 13 medlemmar på hundra medborgare som kan fånga upp stämningar och föra vidare till partiet. I dag när det är under 4 av 100 blir det svårare.
I praktiken blir de här siffrorna ännu mer alarmerande eftersom de aktiva om man följer SCBs statistik borde ligga på ungefär hälften. I dag finns det i snitt under 2 personer per 100 som kan fånga in stämningar och strömningar. Felkällorna blir mycket större då.
Kanske de aktiva medlemmarnas motståndet ökar mot att ta reda på vad människor tycker. Man avstår från att ställa de naturliga frågorna. En möjlighet är att detta bygger på rädsla. Vad ska folk tro om jag frågar?
Den representativa demokratins grundvalar håller sakta men säkert på att erodera. De politiska partierna representerar inte längre folket. De representerar i allt större utsträckning sig själva och har ett egenintresse i att försvara sin maktposition. Det finns en risk att partierna går från att lyssna till att argumentera för dåliga politiska beslut.
När representativiteten sviktar ökar risken för att lagar som FRA lagen läggs på riksdagens bord. De hamnar där eftersom partierna förlorat förmågan att gå i takt med väljarna. De har förlorat känselspröten. Med det har partierna förlorat mycket av sin legitimitet.
Det är en allvarlig diagnos på en ett land som kallar sig demokrati.
Läs gärna Johan Westerholm, som skriver på Arvid Falk om folkrörelserna och partierna
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar