onsdag 15 oktober 2008

Leonard Cohen

I går kväll var det dags för Leonard Cohen. 
På storbilden ser jag ett ansikte som är dåligt rakat. Skäggstubben sticker ut som om de var två dagar gamla. Är det den gamle mannen som inte orkar längre? Han är lutad framåt. På huvudet sitter en hatt. Ljusspelet i ansiktet är suggestivt. 

Efter ett kort tag inser jag att skäggstubben är ett uttryck för manlighet, som är jordad. Den framåtlutade mannens 74 år säger ingenting. Det är bara ett meningslös tal. Kroppställningen är ett lyssnande och inte vad jag trodde. 
Han har börjat med att spela mig ett spratt. Han har fått mig att haka fast i mina fördomar och han får mig att skratta åt det.

Denna konsert är bara så mycket mer. Det är underbar musik, men mycket mer även den är av yppersta världsklass. Sångare som får en att smälta. Jennifer Warnes är helt bedårande. Blåsare som får uttrycket att att bli större än instrumentet. De andra musikernas delar blir också större än helheten.

I centrum finns en lågmäld, jordad, kärleksfull man och hans musik. Styrkan ligger i den lågmälda kraften. I underströmmarna.  I texterna förmedlar han egna upplevelser av ångest och förtvivlan. Dessa upplevelser står sida vid sida med kärleken. Han förmedlar liv. 

Han delar sin kärlek mellan människan och musiken. Ibland får jag upplevelsen av att kärleken till musiken har fått honom att betala ett högt pris. Det är precis som den inte alltid räckte fullt ut för att våga ta emot den från människor. För det är en man som ger. Inte på ytan. Han ger från det innersta. Han är skrämmande uppriktig om vad som finns där. Det gör att det finns inte ett dött ögonblick under denna kväll på globen. Han är närvarande och det får mig att vara det också. Det är en existentiell upplevelse.

När han citerar några rader ur en egen sångtext är det som om de är riktade till oss och mig som är här just nu: 

"Ring the bell that still can ring,
Forget your best offering,
There´s a crack in everthing,
That´s how the light get´s in"

Framåt elvatiden vill ingen gå hem. 
Efter att ha tackat mig och de andra i publiken, skuttar denne man ut.
Han visar att tiden är ingenting.

Andra som skriver om Leonard  Cohen just nu: GP, DN och kulturdelen.

Inga kommentarer: