måndag 6 oktober 2008

Sagan om grisen som klippte tungan

Det var en gång, långt bort i ett avlägset land som heter Califonien. Där låg en liten stad som låg i närheten av den stora staden Los Angeles. Den lilla staden hette Hollywood. Ett sött namn på en liten by. Där bodde många som trodde att de var något speciellt. Några var det. Andra var det absolut inte. Många flyttade till den lila staden. Den blev snabbt lite större.
Folket i Hollywood bodde så nära den stora staden att de nästan kunde ta på den. Sanningen var att de bodde utanför den stora staden. Trots att de ofta uppförde sig som om de bodde i den stora staden. 

På en bakgård i närheten av en stor studio låg en inhängnad för grisar. 
De var inte så många längre. De hade varit många fler tidigare och mycket mera välmående. Det fanns två större grisar i inhängnaden. Den näst största grisen hade magrat och var riktigt inte så populär längre. Han hade två mindre grisar som var hans kompisar. Han och hans griskompisar var lite utanför helt enkelt. Sånt gör även grisar ledsna.

Den allra största grisen hade tidigare varit den smidigaste av alla grisar. Hans släktingar var stora och feta. Nu hade han blivit så fet att det stänkte om honom var han än gick i den lilla, lilla inhängnaden. Han brydde sig inte längre om andra blev nedstänkta. Han hade fått två nya, pyttesmå griskompisar eftersom han blivit så störst. Sen hade han en annan mindre kompis. Den kompisen hade följt honom länge. Den här kompisen var större än den mindre, men den store grisen behövde alla sina tre grisvänner.

Alla grisarna i inhängnaden hade en lek som de lekte. De lekte gungbräda. Man samlades med sina kompisar och klev upp på sin sida av gungbrädan.  Den sida som vippade ner hade vunnit. Om den största grisen hade med sig alla sin griskompisar vann han över den näst största och hans kompisar.  

Den största och näst största grisen kunde inte hålla sams. Det gjorde de två minsta grisarna hos den största grisen ledsna. De ville att alla skulle vara vänner. De gillade inte riktigt gungbrädeleken. Det ville inte den största grisen lyssna till. 
Han klampade på och upp stänkte allehanda skit, var han än gick.

Det fanns en lustig samling skötare till alla grisarna. Det var en fiskare från den avlägset belägna ön Maui i Hawaii arkipelagen. Det fanns en gammal tandläkare som hade tappat bort sin borr. Det fanns en pastor som hade slagit sig fram i Los Angeles genom att ropa halleluja. Sedan fanns det en gammal konduktör på spåvagnarna i San Fransisco. Trots att han var nästan sjuttio år ville han inte sluta med grisskötseln. Fiskaren skötte den största grisen. Tandläkaren skötte den största grisens gamle grisvän. De minsta griskompisarna till den största grisen sköttes av prästen och den gamle konduktören. 

Den näst största grisen sköttes av en tidigare byråkrat i delstaten Califonien. Han höll hårt i reglerna för hur inhängnaden skulle se ut. Den näst störste grisens griskompisar sköttes av en gammal föreståndare på ett barndagis i den lilla byn. Han pratade ofta så lustigt att de andra skötarna föll i skratt. Den andre lille grisen sköttes av en hälsokosttant.

För några veckor sedan hände det stora saker för grisarna. Skötarna kunde inte komma överens med skötaren för den allra störste grisen. Den skötaren såg ut som den store Lenin. Han liknade sin gris i sättet. De stänkte om honom. Han skrek och gormade. Han var så hemlig att han faktiskt glömt sitt riktiga namn. Han hade växthus i Napa Valley. Alla kallade honom därför bara Lenin. 

Prästen och konduktören sa att de inte ville vara med på gungbrädestävlingarna om Lenin var kvar. I bakgrunden sa den gamle tandläkaren: jag håller med prästen och konduktören. I alla fall nästan. 

Lenin lämnade inhängnaden och flyttade tillbaka till Napa Valley. Fiskarkvinnan som var lite osäker åkte nu varje vecka till Lenin för att få råd om hur hon skulle sköta sina gris för att vinna gristävlingarna. 

Om någon av grisskötarna hade kunnat något om psykosocial arbetsmiljö hade man sagt att den var förfärlig. Nu kunde man inte det. Så det var ingen om sa något. Alla hade trott att de skulle bli bättre när Lenin flyttat till Napa Valley. Nu blev det faktiskt sämre. Ingen vågade göra riktigt vad de ville göra. Andra gjorde vad de måste eller också vågade de inte göra något.

Den allra störste grisen hade det besvärligt nu. Han funderade på att matvägra. Han funderade på att hetsäta för att bli störst av alla och kunna stänka ännu mer. Det gick inte. 

Den närmaste  gamle kompisen försökte trösta. Vi gillade din gamle skötare, sa den gamle kompisgrisen. Jag gör vad som helst för dig sa griskompisen. Även om det blir min död. 
-Vad söt du är sa den störste grisen till sin kompis. Nu när jag är av med min gamle skötare är jag förbannad och skulle vilja slå på den näst största grisen,  men våra andra kompisar vill att alla ska vara vänner. Det blir så svårt. Det ena jag vill och det andra jag måste. Jag står inte ut.

Nästa gång, den allra störste grisens kompisar mötte honom märkte de förändringen. Han hade klippt tungan i två delar. Han trodde att det han gjort var jättebra, för han visste inte bättre. Med saxen hade han kluvit den som på en orm. När han talade lät det så här: Jag är zzzå argzzzz. Jag vill zzzzammarbeta med den näst störste grisen. 

Nu blev det helt omöjligt för den störste grisens griskompisar. Hur ville han egentligen ville ha det? Allt blev förvirrat. Utom för den gamle tandläkaren som sa till grisarna att han ångrade att Lenin satt uppe i Napa Valley. Han var ju så duktig. Då höll de andra smågrisarna tyst.

Moralen i denna lilla saga är: att den som talar med kluven tunga är lika skrämmande som den som bara är arg. Trots att den med kluven tunga ibland också vill väl, även om man är gris.


Inga kommentarer: