tisdag 19 oktober 2010

Politiken får aldrig bli ett jobb. Det är och förblir ett förtroendeuppdrag

Thomas Bodström lämnar riksdagen. Det har skapat debatt. Socialdemokraten Johan Westerholm diskuterar avhoppet i en bloggpost i dag, länk. Han säger att: "Att göra ett förtroendeuppdrag till ett yrke rimmar väldigt illa med själva grundtanken i vår regeringsform." Man kan inte annat än hålla med Westerholm. Själva grundidéen med de politiska församlingarna på riks-, landstings-, och kommunnivå förutsätter medborgare som inte är yrkespolitiker.

I Expressen tycker Eric Erfors att det är dags för politiker att skärpa sig, länk. Jag kan hålla med Erfors om att den som ställer upp som kandidat på en lista har ett ansvar för att verkligen vara riksdagsledamot. Här är Thomas Bodström och Tobias Krantz dåliga exempel. Att mångsyssleri bör bekämpas är viktigt. En politiker får inte bli en maktsamlare.

Däremot blir det besvärligare när det gäller uppdrag i näringslivet. Det är i princip av godo med politiker som är verksamma i näringslivsstyrelser och föreningsstyrelser av olika slag. Däremot är det viktigt att inte ha uppdrag som kan innehålla en tydlig lojalitetskonflikt. Till exempel bör en kommunalpolitiker som är chef i den bank som är kommunens bank inte samtidigt vara högste politiske ansvarige för kommunens ekonomi. Det är uppenbart och det finns en del andra uppdragskombinationer som blir rollblandningar.

Frågan om vad politiker bör och inte bör göra är viktig.


Inga kommentarer: