Det är inte svårt att tro på högre makter när man tänker på den numera saligen insomnade Ingmar Bergman. Först regisserar han en föreställning om kvarlåtenskapen och det egna huset. Det blir vad han själv skulle kalla för en riktigt bra berättad historia. Den ligger hela tiden på gränsen till det osannolika.
Sedan kommer frågan om vem som råkar vara hans mor, länk. Inledningen på detta stycke innehåller en kombinationen av verklighet och absurdism. Dessutom hamnar man i en loop mellan osannolikhet och sannolikhet.
Det lär komma mer inte bara kring detta.
Med efterspelen kring Bergman säkerställer han odödlighet i flera olika dimensioner.
Bloggen tar av sig hatten för mästaren.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar